Barbro Teir

barbro.teir@perspectives.fi
+358 50 5615908

Den yttersta existentialen

Han vaknade upp, tittade på oss en i taget, blicken var stadig men tom. Kanske var han ändå inte vaken, kanske var han i en annan sfär.

Sedan slöt han ögonen och fortsatte andas djupt, lite rosslande. Tungt, som om han var anfådd, som om han jobbade hårt.

En stund senare blev andetagen tystare, kortare. Bröstet, som redan var så insjunket, hävde sig allt mindre.

Något blev annorlunda efter de senaste dygnens, veckornas, månadernas, faktiskt årens krampaktiga grepp om livet. Kampen mot sjukdomen, vägran att släppa greppet, hårdheten – andetag för andetag rann de av honom.

Så lätt, så lugnt gick han.

En stund stod vi vid bädden och lyssnade innan vi bad skötaren komma och med stetoskopet bekräfta att han var borta.

Det var första gången jag följde en medmänniska till livets slut.

Döden, den kanske mest svårbegripliga, svårhanterliga av tillvarons grundläggande existentialer. Vi föds, vi dör. Början, slut. Inget vi kan välja bort, de är oss givna.

Den egna födelsen är det lätt att ta för given.

Får man vara med om en förlossning inser man vilket underverk det är att en människa kommer till världen, när man hör den första inandningen, den som förbinder människan med världen. Som möjliggör ett växande till en egen person.

Det perspektivet mår man bra av att lägga på sitt eget liv också – det är inte självklart, om man så tackar slumpen eller en skapare eller något annat för att man finns till.

Och sen får vi alla –  oberoende av var och när vi föds, vilka omständigheter vi växer upp i – samma existentialer:

Frihet. Begränsad, svår att greppa, men den finns där.

Ansvar. För en själv, för andra, för omvärlden.

Valmöjligheter. Varje dag gör vi otaliga val. Valet att välja medvetet är ett av de viktigaste.

Handlingar.

Så lever vi våra liv, dag efter dag, i en obruten krans av handlingar som är ett resultat av de val vi gör där vi tar mer och mindre ansvar för den frihet vi fötts till.

En dag är den sista.

En utandning blir den sista.

Så mycket oro, ångest, rädsla den existentialen ger oss. Måtte övertygelsen om att det är bortkastad livsenergi leva kvar. Måtte min ängslan riktas mot sådant där jag har frihet att välja och handla.

För där, vid dödsbädden, fanns bara en total, ordlös närvaro av något. Inga starka känslor (ännu).  En stillhet som jag senast upplevde genast efter mina barns födelse. Att vara med om något man inte kan kontrollera eller helt förstå.

Bara ta emot och låta ske.

Födelse och död.

Existentialer.